Min favoritdruva i kategorin vitt är Sauvignon Blanc. Det finns en hel del vin av denna druva som visat sig gå hem hos mig och få som visat sig odrickbara. Det är något fantastiskt i den friska aromen av kattpiss och åter kattpiss på krusbärsbuske, blandat med gräs och citrustoner;) Ikväll vill jag sända ut ett litet tips på denna flarra om ni inte testat den ännu – Me like! Boulder Bank, en Nya Zeelänning, som jag nu provat i några somrar, varav första gången i sällskap av mitt allra första ostron. Etiketten är underhållande på ett annorlunda vis – inget jag egentligen skulle lockas att köpa men trevlig ändå, för den sticker ut på hyllan bland snirkliga exklusiva bokstäver i guld.
Lite naivistiskt och lekfull för den tankarna till en blandning av Kalle och chokladfabriken, en tvålreklam från 50-talet och en liten saga om en godsherre som vilar i sin gungstol på verandan i någon av sydstat. Smarrigast precis som den är helt allena, men utmärkt till det där ostronet eller en härlig skaldjurssallad.
Värd att bjuda hem på besök någon kväll!
Vitt vintips!
2
Sedan fick vi njuta av lite konst! Bästa maten för min själ. Warhol-utställningar är inte direkt något som vi är bortskämda med hemma och jag sög åt mig som en tvättsvamp. Jag kände mig utan tvekan helt klart som en tvättäkta Spongebob Squarepants.
Att inte ens maskarna vill angripa de små missbildade rackarna borde ju tyda på nåt kan man ju tycka. Men ibland så är frestelsen allt för stor och inte vare sig giftvarningar, mitt bättre vetande eller det faktum att de ser ut som små skrynkliga aphjärnor kan stoppa mig. Sååå sjukt gott! Jag skymtar stenmurklorna tvinga sig upp genom dikets grästuvor och gömma sig bakom en och annan sandig rotvält. Min inre stenålderssamlare vaknar till liv och jag nynnar halvhysteriskt för mig själv en av barndomens hitlåtar “jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp…” medan jag försöker plocka ALLA före någon annan osynlig medtävlande ska hinna före och sno allt mitt guld! Väl hemma så rinner som oftast ivern av mig allt eftersom påse efter påse ska rensas. Girigheten visar sig onödig och till sist ”råkar” jag både gömma och glömma ett gäng bakom närliggande lämplig tall för att sedan rättfärdiga mitt slöseri med ett resonemang om att jag ändå inte kunde äta upp allt – Murkor är alldeles för giftiga ju!;)
